Högsta Domstolen, HD, har genom ett nytt avgörande den 11 januari 2022 tagit ställning till frågan huruvida det föreligger någon allmän reklamationsplikt beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen då något avtalat pris inte föreligger. HD besvarar frågan nekande men konstaterar att det inte hindrar att en passivitet i fråga om att göra gällande återkrav av betalning kan medföra att rätten till återbetalning går förlorad.
Det aktuella målet rörde en konsuments köp av entreprenadtjänster från ett aktiebolag. En tid efter att entreprenörens arbete färdigställts och fakturan för arbetet hade betalats av köparen gjorde köparen gällande att priset hon betalat var oskäligt och krävde återbetalning. Prövningstillstånd meddelades av HD efter att frågan hänskjutits från tingsrätten.
HD:s prövning av den aktuella frågan innefattar en genomgång av köprättsliga och konsumenträttsliga regleringar avseende dels reklamation och meddelandeskyldighet och dels passivitet. HD konstaterar exempelvis att meddelandeskyldigheten som framgår av 47 § köplagen och därmed de bevisbörderegler som utvecklats i praxis (NJA 1996 s. 663) inte ska tillämpas analogt vid konsumentköp och konsumenttjänster.
Med anledning av HD:s avgörande finns anledning att fundera på i vilka situationer som passiviteten – trots avsaknaden av reklamationsplikt – kan föranleda att rätten till återbetalning går förlorad. Det finns anledning att anta att skyldighet att agera i vart fall inträder vid insikt om att priset är oskäligt, t.ex. vid jämförelse med annan hantverkare eller diskussion med annan som köpt samma typ av tjänst. Fråga uppkommer då hur lång tid konsumenten har på sig att meddela motparten om sitt anspråk efter att denne fått sådan insikt. HD konstaterar i domen att bedömningen av inom vilken tid ett återkrav ska göras beror på omständigheterna i det enskilda fallet och kan, särskilt i konsumenttransaktioner, utsträckas till avsevärt längre tider än vad som i regel är fallet vid en reklamationsskyldighet på grund av avtalsbrott. En utgångspunkt bör enligt HD vara att konsumenten ska ges rimlig tid att överväga sin situation.
